hörde, hur han närmade sig. Han var så mager och tunn, att en af tjänarne och Guy med lätthet buro honom ned.
Då han väl låg på sin soffa, utlät han sig på följande sätt:
»Det var skada, att det aldrig blef af för mig i vintras att utföra min storartade plan. Jag hade tänkt, att om min sjukdom tagit en aldrig så litet lifsfarlig vändning, skulle jag ha besvurit min far att skicka bud på Guy, på ett rörande sätt bönfallit, att förlikning skulle ingås, och dragit mitt sista andedrag, i det jag så här förenat edra händer. Ridån faller.»
Han låtsade lägga deras händer i hvarandra och slöt sina ögon med ett behag, som kom Charlotte att jubla; till och med Amy måste skratta, då hon rodnande gick ut ur rummet.
»Det måtte ha varit ganska allvarsamt ändå med dig, Charlie», sade Guy; »du är lätt som en fjäder.»
»Det var högst förskräckligt», sade Charles och skakade med låtsad högtidlighet på hufvudet.
»Hvad Philip skall ha varit ledsen!»
»Philip?» sade Charlotte.
»Var det inte hans fel? Jag tyckte herr Edmonstone sade, att han hade låtit dig falla utför trappan.»
»Den snälla pappa!» utropade Charles skrattande. »Allt ondt, som händer under detta året, kommer visst att tillskrifvas Philip.»
»Men hur var det då?»
Charles berättade sammanhanget på sitt vis, slutande med, att det kunde sägas vara Philips fel »moraliskt men inte fysiskt».
»Jaså», sade hans mor, »du tror ändå själf, att sjukdomen föranleddes af den där olyckshändelsen.»
