Då de skulle gå hem, bad Amy Mary att följa dem ett litet stycke. Hon tog henne under armen och gick före de andra; när de kommit utom synhåll, sade hon: »Mary!» och afbröt sig tvärt.
»Amy, jag gissar något», sade Mary.
»Tala inte om det för någon annan än pastorn», sade Amy.
»Då har jag gissat rätt. Min kära lilla Amy, så glad jag är! Det var alltså därför du i går kom flygande ut ur rummet och såg så strålande ut.»
»Hvad du var snäll, som inte frågade!»
Hon såg så lycklig och glad ut, att det förvånade Mary, när hon hörde henne tala om att vinterns erfarenhet lärt henne att »bättre bära pröfningar» Det var icke den reflexion Mary väntat sig af en ung fästmö — men så hade hon icke närmare känt så många.
Den tid som kom var lugn och lycklig, utan ett moln och utan bekymmer för framtiden. Guy var densamme, som han alltid varit, eller snarare, han var mer för dem alla än någonsin. Mot Amy visade han en vördnadsfull hängifvenhet, som skulle ha kommit en att tro, att han först nu höll på att söka förvärfva hennes ynnest. Det var, som om han knappast hade vågat riktigt tro på att hon var hans. Hon å sin sida såg upp till honom med allt djupare högaktning. Hon var bättre i stånd att uppfatta honom, då hon själf var mindre barn; hon betraktade honom nu icke såsom en oförklarlig gåta. Han hade också vunnit såsom karaktär; hans lättrörlighet och öfverdrifna känslighet hade utjämnats och lämnat rum för ett lugn, som visst icke var detsamma som likgiltighet. Ensam med Amy var han vanligen mycket allvarsam, ofta tyst och tankfull, och till och med bland
