Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/343

Den här sidan har korrekturlästs
339
TJUGUSJUNDE KAPITLET.

de andra var han mindre munter och språksam än förr, fast alltid glad och med en hjärtevarm ömhet mot alla, som om han känt sig riktigt höra till familjen.

De kände på samma sätt för honom — alla utom Laura. Hon kunde icke själf förstå, hvarför hon kände sig så olycklig; den ende, som kunnat deltaga med henne, var långt borta, och här gick nu den allmänna meningen stick i stäf mot hans åsikter. Guy, såväl som de andra, såg hennes nedslagenhet och trodde, att den kom af tanken på att förlora systern; han var desto vänligare mot henne, så att hon måste känna sig förskräckligt falsk, som gick och hyste misstro till honom.

Hon tog sin tillflykt till den förhoppningen, att Philip, till hvilken både Guy och herr Edmonstone skrifvit, skulle säga sig vara nöjd med förklaringen — och då inbillade hon sig, att hon skulle kunna bli glad igen som förr.




TJUGUSJUNDE KAPITLET.

»Har det någonsin funnits en beställsammare snobb på jorden!»

Detta utrop hälsade Guy, då han kom in i matsalen med Charles, och samtidigt kastade herr Edmonstone ett bref på Guys tallrik, i det han sade:

»Här har du — läs det!»

Guy tog det. De svarta ögonbrynen drogos tillsammans, och ögonen blixtrade under ögonhåren; men det var blott ett par sekunder; han läste slutet af brefvet med lugn, och det var också i lugn, fast mycket