häftig och ostadig, lättledd, när frestelser komma i hans väg, men envist förbehållsam och med ytterst våldsamt lynne.»
Med anledning häraf och af den tillgifvenhet han själf hyste för sin kusin afrådde han på det allvarligaste från att tillåta hennes förlofning med Guy.
Hela tiden Laura läste höll Guy på att ta Philip i försvar för de öfverdrifna uttryck af harm, hvarmed herr Edmonstone och Charles öfverhopade honom, tills fru Edmonstone ändtligen förlorade tålamodet och sade:
»Min käre Guy, om vi inte kände dig så väl, skulle vi nästan kunna säga, att du gör dig till.»
»Då är det bäst jag går», sade Guy skrattande och steg upp. »Kan du komma med ut?» tillfogade han med lägre röst, i det han böjde sig fram öfver Amys stol.
»Nej, vänta litet», inföll herr Edmonstone, »drag inte åstad med henne, för då kan man inte få rätt på er igen, och jag vill tala vid dig, innan jag svarar på brefvet och sedan far till fattigvårdssammanträdet. Jag vill på fläcken säga junker Philip, att bröllopsdagen är bestämd och att vi inte bry oss om honom och hans prof. Vänta tills du fyller tjugufem år — tackar ödmjukast!»
Damerna hade strax i början rest på sig, men de voro ännu icke utom hörhåll vid de sista orden. Guy såg på Amy, men hon ville icke se sig om, och Charles låg och rullade Hejs lockiga hår omkring sina fingrar, i det han tyst smålog öfver den mot afsikten motsatta verkan Philips bref hade haft. Att Philips inflytande kullkastades var för honom en stor triumf, oafsedt det sätt hvarpå det rörde hans syster och hans vän.
Herr Edmonstone tog det riktigt illa, att Guy inte genast ville börja resonera om bröllopsdagen, så
