Guy tog ett steg mot fönstret och kom så tillbaka igen.
»Du borde inte fråga så», sade han efter ett ögonblicks tystnad. »Det är som olja på elden. Jag har försökt att glömma det. Han känner hvarken min morbror eller omständigheterna.»
»Nå, det är väl, att det finns något, hvari inte ens du kan bjuda till att försvara honom; annars skulle jag ha kunnat tro, att du inte hade ditt förstånd i behåll. Men jag håller dig kvar, när du helst vill gå ut till Amy! Bry dig inte om herr Haltebolink; jag väntar, tills pappa kommer. Om du vill ha skrifningen uppskjuten, så är det bäst att ge honom förhoppning om — ah, han är redan borta, och jag får behålla mina osjälfviska råd för mig själf. Hur det skall gå med mig utan Amy, återstår att se. Laura, den stackaren, som ser ut som en bild af tålamodet; månne det har något att göra med Philips onåd? Jag är rädd för hvad som kan ha talats dem emellan i höstas, medan jag var sjuk och mamma var så upptagen af mig. Kanske ingen af dem har tänkt sig något, men jag fruktar, att de ha haft ett visst samförstånd alltsedan den där sommaren, då det dansades så mycket.»
Då fadern kom tillbaka, lyckades Charles öfvertala honom att uppskjuta svaret till Philip till dagen därpå, i det han framkastade, att man till dess kanske kunde lyckas få tiden för bröllopet bestämd.
Guy hade emellertid tagit Amy med sig ut på en promenad och bad henne om förlåtelse för att han bedt henne läsa Philips bref; men han önskade, att hon skulle ta det i betraktande.
»Att han kan vara så elak!» sade Amy med harm.
