först betviflat; snarare för mycket än för litet. Det var Charles’ och Amys nöje att se på, när han och Hej lekte i trädgården, och det började intressera Charles att försöka framlocka det där hjärtliga, muntra skrattet, som hittills hörts så sällan. Men när Charles’ kvickheter syftade på något af dagens litteratur, vann han intet gensvar. Därom tycktes Guy vara fullständigt okunnig. Charles anställde en dag formlig examen med honom och slutade med att fråga: »Har du läst någonting?»
»Bara gamla böcker, är jag rädd.»
»Sådana som …?»
»Landtprästen i Wakefield och …»
»Nå nå, det bästa är godt nog. Det är som Philip», sade Laura; »han blef också uppfostrad vid den gamla goda litteraturen.»
Just som de talade om detta, inträdde Philip, och sedan man hälsat och frågat efter hans syster, hvilken han besökt, berättade Laura hvad de talade om.
»Ja», sade Philip, »det är märkvärdigt hvad folk egentligen känna litet till de gamla goda böckerna, till exempel Shakespeare; och felet ligger bestämdt i all den där moderna smörjan, som Charles är nedbäddad i där borta.»
Nå, och hvem går igenom ’smörjan’ i början af hvar månad, då böckerna komma? Är det bara för att ge råd? Fast om någon bryr sig om råden, annat än Laura, är ovisst.»
»Men Laura gör det?» sade Philip med nöjd uppsyn.
»Hon — hon bryr sig inte om något annat. Jag hade henne att läsa högt för mig ur ’Dombey och son’, just den biten, som är allra mest gripande, om lille Paul; men hon var så stenhård, att jag aldrig mer
