vunnen af Guys ädelmod, och när allt detta är glömdt och alla dessa beskyllningar med tiden visat sig grundlösa, kommer han att bli er mest trofaste vän.»
»Ja», sade Amy, som om hon gärna hade velat låta öfvertyga sig; »om han bara ville sluta att säga, att hans mening aldrig har ändrats, så tror jag att jag kunde komma till att betrakta honom så som Guy vill, att jag skall göra det. God natt, kära Laura! Var inte så ledsen! Jag skulle ju berätta dig en sak — Guy har haft Charles att lofva, att han skulle försöka hindra, att det blef ett häftigt bref.»
Stackars Laura! Hon visste icke, om det icke var det värsta af allt att känna Guys ädelmod. Om hon hade kunnat få veta, hvad det stod i brefvet — men den enda mening som repeterades var den, att herr Edmonstone aldrig hade hört, att man behöfde be sina brorsöner om lof, när man gifte bort sina döttrar. Brefvet hade nog blifvit så bitande, som Charles kunde göra det; men Laura litade på att Philip så väl kände hela familjen och höll så mycket af dem, alla, hvilket nog skulle komma honom att förlåta detta, och hon gladde sig åt hoppet att få se honom vid bröllopet.
Ett annat hopp dagades vid samma tid för henne. Charles sade en dag: »Laura, du står i stor förbindelse till Guy. Han vill på inga villkor ha Amys pengar fastlästa, så att de icke kunna röras. Jag frågade honom, hvad han ämnade kasta bort dem på, och han lät mig förstå, att om någondera af er andra två inte råkade gifta sig till pengar som Amy, så skadade det inte, om ni finge litet mer.»
»Det var mycket snällt af honom», sade Laura allvarsammare än Charles väntat sig. »Vet du, hur mycket det kan vara?»
