»Uppmuntrande för mig!» sade Amy skrattande. »Men jag menar bara det, att mamma nog sköter allt det där, så jag behöfver inte tänka på det.»
»Ja, det är sant, det är väl mycket besvärligt för henne? Jag tänkte inte på det.»
»Ja visst; men tror du inte, att det vore värre att få lof att öfvertala pappa att afstå från det han tycker är roligt och ändra alla småsaker?»
»Jag förstår. Men en sak, Amy — jag har ju just ingen att bjuda, utom Markham; han är så fäst vid mig, höll så mycket af min far och sörjde honom så djupt, att jag bra gärna skulle vilja göra honom en glädje.»
»Och det är en person till, Guy, som jag skulle vilja ha med: lilla Marianne Dixon. Hon borde bli en af tärnorna. Charlotte tar nog hand om henne, och jag tycker det vore så roligt!»
TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Philip råkade genom herr Edmonstones med Charles' tillhjälp författade bref i en mycket obehaglig strid med sig själf.
Gärna hade han ju velat begagna sig af inbjudningen till brölloppet för att ännu en gång få träffa Laura, hvilken han icke hoppats få återse på flera år; men å andra sidan fordrade konsekvensen, att han afhöll sig från allt, som kunde se ut som ett gillande af detta enligt hans mening så oriktiga och okloka steg. Dessutom var han rädd för att Laura icke skulle kunna bevara sitt sinneslugn, om de tillsammans skulle åhöra vigselakten; och att höra henne än en gång
