bedja honom att få ge sina föräldrar sitt förtroende, såsom hon gjort sista gången de råkades, skulle kännas mycket besvärande. Just nu, då han ställt sig så öfverlägsen och klandrande mot dem alla — att nu ge dem någon fördel öfver sig, anhålla om deras godhet och öfverseende — nej!
Ett besök på Kilcoran, som han vid samma tid gjorde, styrkte honom ytterligare i detta beslut. Af allt hvad lady Eveleen berättade framgick det, att bröllopet skulle firas med så mycken pomp och ståt som möjligt, och detta gjorde Philip ännu mera förstämd. Hvilken dårskap och fåfänga! Det syntes, att Amy var ett ytligt världsbarn och bara brydde sig om hvad som lyste och roade. Det kunde icke falla Philip in att med sin närvaro ge stöd åt något sådant.
Hans regemente skulle de dagarna redan vara på väg till Korfu, men han själf skulle icke följa med på sjöresan; däremot hade han tänkt sig att på väg söder ut göra en fottur genom Tyskland och Italien, och detta uppgaf han nu vid Kilcoran såsom skäl för att icke antaga bröllopsbjudningen. Här ville han icke låtsa om sin verkliga åsikt om saken utan visade sig blott likgiltig och öfverlägsen.
För öfrigt gjorde han sig mycket angenäm under sitt besök, och då lord Kilcoran började tala om att skaffa en informator för sina båda yngsta gossar, tog han Philip till råds. Det hade varit påtänkt att skicka dem till unge pastor Wellwood, när denne tillträdde Coombe Prior. Philip, som tyckte, att Wellwood varit ganska försumlig i att öfvervaka Guy förra sommaren, ansåg det mycket lyckligt, att han hade ett annat förslag att göra. En af officerarne vid regementet hade just haft hos sig på besök en bror, som nyss slutat sina universitetsstudier; denne
