åt hvilka han ägnade sig med en ifver, som om ingenting annat hade upptagit hans uppmärksamhet. Både Wellwood och Markham förvånade sig öfver att han icke lämnade dessa detaljer till sin återkomst hem, men han svarade:
»Bättre att genast göra hvad man kan. Tanken på denna olyckliga plats är nog att förgifta allting annat, och jag kan inte få någon ro, förrän jag vet, att allt, som är möjligt, göres för den.»
Han hade mycket nöje af att vidtaga anordningar till en större fest för de underhafvande på själfva bröllopsdagen. Ashfords frågade, om han icke ville uppskjuta den till hemkomsten och själf vara värd.
»Det skadar inte, att de få litet roligt förut», svarade han, och häri instämde af allt hjärta Edvard och Robert, hvilka följde honom i hälarna trognare än någonsin och voro så betagna i honom, att de blefvo mycket onda, om någon påminde dem om hur ovänligt de först betraktat honom. Emellertid tycktes de bereda sig att mottaga hans hustru på samma sätt, ty när deras mor sade åt dem, att de icke kunde få lägga beslag på sir Guy på det sättet, då han blefve gift, förklarade de, att de icke alls ville ha någon lady Morville; hvarför skulle han vara så dum och gå och gifta sig?
Deras far spådde, att han aldrig skulle få tid att uppfylla sitt gamla löfte att ro dem ut till Måsklippan, men han fick orätt, ty en vacker majdag rodde Guy verkligen dit med både pastorn och gossarne. De klättrade omkring af hjärtans lust, och Guy måste skratta, då han fick se den massa spillror från vraket, som de släpade med sig tillbaka till båten och hvilka de förklarade, att deras mamma bedt dem ta med sig.
