skall tro, att hon har något hjärta. Hon vet visst inte än, om Paul lefde eller dog.»
»Å jo, sade Laura. »Jag fann Amy i drifhuset, upplöst i tårar, och jag blef riktigt glad att få höra, att det bara gällde lille Paul.»
»Ni borde läsa den», sade Amy. Därpå såg hon blygt på Guy och tillade: »Gör det!»
»Bravo!» utropade Charles. »Midt för näsan på rådgifvaren för unge män!» Detta var Charles’ namn på Philip.
»Philip tycker inte, att det är orätt», försvarade sig Amy.
»Nej», sade Philip, »ty de där böckerna väcka nya tankar, och som de inte lära något ondt, kunna de icke göra skada åt den, som har fasta grundsatser förut.»
»Det vill säga», sade Charles, »att Guy och Laura ha din nådiga tillåtelse att läsa Dickens.»
»Om Laura är illamående eller har tandvärk.»
»Och jag?» sade Guy.
»Jag vet inte riktigt hvad jag skall säga, om det är så lämpligt för dig», sade Philip. »Det finns så mycket bättre böcker, som äro lika nya för dig. Du kan väl inte italienska?»
»Nej», sade Guy kort och rynkade pannan. Philip fortfor:
»Om du hade kunnat det, skulle jag inte ha rekommenderat öfversättningen af Manzonis ’I promessi sposi’;[1] det är en af de vackraste böcker jag läst på något språk. Laura, har du inte en öfversättning?»
Laura hämtade den, och Guy ämnade taga den med ett tvunget tack, men Philip grep hastigt efter första delen och bläddrade i den.
