rita, af kyrkans inre. Skulle du vilja ha besvär med det?»
»Å, så gärna, så gärna!»
»Bry dig inte om det, förrän du själf har lust, och tag tid på dig. Tack! Jag skall ta det som ett bevis på att du förlåter mig för all smärta, jag förorsakar dig.»
»Du är så snäll», sade Laura och brast i tårar och som hennes mor hade gått sin väg, kunde hon inte låta bli att fortsätta: »Försök inte att trösta mig, Guy — det är inte ditt fel — det är inte bara det; men jag är så ledsen, så förfärligt ledsen.»
»Amy sade mig, att du grämer dig för Philips skull. Jag önskar, att jag kunde hjälpa det, Laura. Jag skulle vilja träffa honom utomlands, och då kan det ju hända, att vi få allt klart oss emellan. I alla fall blir han nog glad att få höra, att du vet, hur det är.»
Laura grät ännu mer, men hon kunde aldrig förgäta, hur varmt dessa broderligt vänliga ord kändes. Om Philip bara hade vetat, hvad han gick miste om!
Charlotte kom inspringande, och herr Edmonstone ropade, att de skulle komma för sent till tåget.
Charles befann sig på soffan i förstugan, låtsande sig vara i det gladaste humör.
»Amy, min lilla tös, du gör oss sannerligen heder! Nå, skrif nu snart, och gråt inte ut dina ögon efter mig.»
»Farväl, farväl!» från alla håll — ännu en sista lång omfamning — och så lyfte fadern Amy upp i vagnen.
»Farväl, mitt käraste barn! Guy, jag har gifvit dig det bästa jag har, och dig unnar jag henne. Tag väl vård om henne; ty det är hon värd. Gud vare med er båda!»
