hvilar ett olycksöde öfver oss, så är jag ändå inte rädd, blott det har löftets båge med sig.»
»Löftets båge kommer nog efter, om den också inte kommer på samma gång», sade Guy.
TRETTIONDE KAPITLET.
»Amy, titta hit! sade Guy och pekade på ett namn i resandeboken i Altdorf.
»Kapten Morville!» utropade hon. »Den fjortonde juli — alltså i förrgår.»
»Jag undrar, om vi skola hinna upp honom. Vet ni, hvart den herrn reste härifrån?» fortfor han på franska.
Som herrn hade kommit gående och icke haft annan packning än en ränsel, hade han icke väckt mycket uppseende. Man hade en dunkel föreställning om att han tagit vägen åt S:t Gotthard, men den förare, som sannolikt hade reda därpå, fanns icke tillstädes, och slutet på alla Guys förfrågningar blef: »Jag hoppas vi träffa på honom senare.»
Sanningen att säga var Amabel icke särdeles ledsen, och hon kunde se, att Guy, fast han ingenting sade, icke heller var det. Dessa två månader hade varit fulla af så ren och oblandad lycka, att hon knappast kunde tro, att de lefvat i verkligheten; de hade sett den skönaste natur, de praktfullaste kyrkor och intressantaste historiska minnesmärken, hört den härligaste musik, och först och sist hade Amabel mer och mer fått blicka in i sin mans inre och lärt sig följa hans allvarliga, högstämda tankegång vid de olikartade intryck, som mötte dem.
