Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/379

Den här sidan har korrekturlästs
375
TRETTIONDE KAPITLET.

sitt hvita papper vid jämförelsen med den bländande snön mot himmelns klara blå, nu lätt färgadt af aftonrodnadens glöd, och de mörka rämnorna i den kala bergssidan, som vid kontrasten sågo ännu svartare ut. Hon lade ihop ritboken och började plocka några af de förtjusande alpblommorna. Tätt bredvid henne var en gräsbeväxt, lindrig sluttning, på hvilken något längre ned växte en praktfull purpurfärgad saxifraga, som hon kände igen på beskrifning. Hon gick bort för att plocka den, men gräsmattan var hal, och när hon en gång börjat gå utför, fann hon till sin förfäran, att hon icke kunde hejda sig, utan att hon halft sprang, halft åkte utför en sluttning, som hvart ögonblick blef brantare och slutade med ett bråddjup.

Hon skrek högt och grep med båda händerna efter några låga buskar, som stucko fram under en klippa bredvid den bedrägliga gräsmattan. Hon fick tag i en gren och höll sig uppe genom att med båda händerna gripa fast om den, i det hon låg utsträckt på sluttningen men icke kunde få något fäste för fötterna. Att släppa eller förlora taget skulle ha varit att ögonblickligen nedstörta i bråddjupet.

»Guy, Guy!» skrek hon återigen. Å, hvar var han då? Hans hvissling upphörde — han hörde henne — han ropade till svar.

»Här!»

»Guy, hjälp mig!»

Men efter första ögonblickets glädje kom rädslan för att han också skulle glida utför på samma sätt som hon.

»Akta dig, gå inte på gräset! ropade hon. Själf måste hon snart släppa busken — händerna skulle inte orka hålla henne länge till, och hvad skulle det sedan bli af honom? Det var ögonblick långa som timmar.