Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
34
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

»Deloraine!» utbrast Guy och rusade ut, följd at sin förmyndare. Kort efteråt stack han in hufvudet igen.

»Fru Edmonstone, vill ni inte komma och se på honom? Philip, du har inte sett Deloraine.»

Bort flög han, och de andra gjorde honom till viljes. Återseendet mellan Guy och Hej å ena sidan och Deloraine och stallknekten William å andra var mycket gladt. Hästen, som Guy fått af sin farfar, var en utmärkt vacker fux och beundrades af damerna med mera ifver än urskillning; Philip däremot måste såsom hästkännare leta upp något att anmärka, hvarvid Guys ögonbryn åter rynkades på ett olycksbådande sätt. Den stackars gossen kände det, som om klandret drabbat både Deloraine och farfadern, men han sade ingenting och gick snart till stallet med herr Edmonstone för att se till, hur Deloraine fick det.

Philip stod kvar i förstugan med damerna.

»Jaså, ni ha redan lagt bort titlarna», sade han till Laura.

»Ja», svarade fru Edmonstone i dotterns ställe, »det såg ut, som om det gjort honom ondt hvar gång han genom titeln blef påmint om sin förlust, och han var så främmande och betryckt att börja med, att vi ville göra hvad vi kunde för att få honom mera hemmastadd.»

»Och nu går det bättre?»

Svaret blef en kör af: »Utmärkt!» med variationer.

»Han är så lifvad», sade Charlotte.

»Han sjunger så vackert», sade Amy.

»Han är så rättänkande», sade fru Edmonstone.

»Och så väluppfostrad», sade Laura.

Och så började det om igen:

»Han spelar riktigt bra schack», sade Amy.