»Jag kommer — håll dig bara fast!» Hon hörde hans röst helt nära ofvanför sig. Hennes ångest blef allt större. Att gå förlorad, när han var så nära! Men hur skulle han kunna stå på det hala gräset så pass stadigt, att han kunde draga henne uppför?
»Se så», sade han — det kom från stenen, vid hvars fot den lilla busken vuxit fram — »jag kan inte nå dig, om du inte räcker upp ena handen litet — den vänstra handen — rakt upp. Släpp nu!»
Det var ett fasansfullt ögonblick. Amabel kunde icke se honom och kände, som om hon genom att släppa taget skulle störta sig själf i fördärfvet. Själfbevarelseinstinkten hade kommit henne att hålla sig förtvifladt fast just med vänstra handen, som höll om den tjockaste delen af grenen. Men vanan vid ovillkorlig lydnad och tillit var ännu starkare; hon tvekade icke utan grep hårdare tag med andra handen, släppte med den vänstra och sträckte den uppåt.
Hvilken obeskriflig glädje att känna hans hand liksom med ett järngrepp sluta sig omkring hennes handled, just som busken, hvarvid hon hållit sig, började lossna från rotfästet genom hennes tyngd! Om hon tvekat en sekund, hade hon varit förlorad, men hennes tillit till honom hade räddat henne. Ett par ögonblick senare stod hon tryckt intill honom med hufvudet emot hans axel och ögonen slutna; han förde henne sakta därifrån, tills hon slutligen andlös men välbehållen befann sig på den tilltrampade stigen, därifrån bråddjupet icke ens syntes.
»Gud ske tack!» sade han mycket sakta, då han stannade. »Gud vare lofvad, min Amy — ännu har jag dig kvar!»
Hon såg upp och lade märke till hans blekhet, fast hans röst hela tiden varit fast. Hon lutade sig
