emot honom och stödde hufvudet mot hans axel igen, ty hennes hjärta var alltför fullt af bäfvande tacksamhet för att hon skulle kunna tala, äfven om hon icke varit så andlös och skälfvande.
Mer än en minut förgick sålunda. Nu började hon hämta sig något, såg på nytt upp på honom och sade:
»Å, det var förskräckligt! Jag trodde inte, att du skulle kunna rädda mig!»
»Jag trodde först inte heller det», sade Guy med kväfd röst. »Är du bättre nu? Du har väl inte gjort dig illa? Är det riktigt säkert?»
»Ja då, riktigt säkert. Jag föll ju inte, förstår du, jag bara halkade. Nej tack, det är inte alls något fel med mig.»
Hon försökte stå för sig själf, men darrningen kom tillbaka. Han förmådde henne att sätta sig, och hon lutade sig emot honom, medan han ännu en gång frågade, om hon verkligen inte skadat sig.
»Inte det allra minsta; bara en liten sträckning i den här handleden, och det är intet under. Å, var det inte en Försynens skickelse, att de där buskarna växte just där?»
»Hur gick det till?»
Hon beskref alltsammans; han frågade till och med hvilken blomma hon velat plocka, och då han ett par ögonblick senare gick och hämtade hennes ritbok och sin alpstaf, hade han med sig ett par blommor åt henne.
»Å, så ledsamt! sade hon och gick honom till mötes. »Jag skulle sagt åt dig, att jag inte brydde mig om dem. Hvarför gick du efter dem?»
»Jag riskerade ingenting; jag hade min goda alpstaf, som du ser.»
