spegeln till sjö eller de där hvita alptopparna. Mina vågor måste du lära dig hålla af, Amy. Men det är af mera betydelse att bli vän med Philip — det är hvad jag mest af allt önskar mig här 1 lifvet. Inte att jag precis väntar, att vi skola få allt klart, men om inte något närmande göres nu, då det kan ske, komma vi att bli skilda åt för hela lifvet och ovänskapen mellan släktgrenarna att stå på samma punkt som förut.»
»Du har alldeles rätt», sade Amy. »När vi träffas så här långt borta, kanske han verkligen blir glad åt att få se oss och höra litet från Hollywell. Inte tänkte jag i höstas på hvar jag härnäst skulle komma att råka Philip.»
Två dagar senare kom Philip Morville varm och neddammad gående mellan de höga stenmurarna, som på ömse sidor följa vägen och skymma den härliga utsikten öfver sjön vid Bellagio. Han funderade på den biljett han erhållit från Guy och beslöt att vara storsinnad och öfverse med gammalt groll för Amabels skull. Giftermålet skulle få anses hafva dragit ett streck öfver gamla räkningar, och så länge hon var lycklig, stackars barn, skulle han ha fördrag med hennes man, om han också inte ämnade skämma bort honom till den grad som Edmonstones.
Under dessa tankar hade han hunnit fram till staden och uppsökte hotellet. Om en stund befann han sig på en terrass, som hade utsikt åt den djupblå sjön, här af Bellagios landtunga delad i två vikar, och de storartade bergsträckningarna midtemot. En liten båt höll just på att närma sig; han såg, att en herre och en dam, som sågo ut som engelsmän, sutto i den, och gissade, att det var hans släktingar. Nu fingo äfven de syn på honom och vinkade till häls-
