ning. Det kändes riktigt underligt att se de välkända ansiktena i denna främmande omgifning. Han gick hastigt ned till båtbryggan och hälsades med den största hjärtlighet af Guy, hvilken tycktes vara idel ifver att göra den närmare släktskapen gällande och få taga emot hans lyckönskningar.
»Hur mår du, Philip? Så roligt, att vi ändtligen ha fått reda på dig! Här är hon.»
Om han hade velat förarga Philip, kunde han inte ha gått till väga på ett bättre sätt än genom att låtsa, som om ingenting varit i olag och vända upp och ned på alla planer för en förlikning. Men kapten Morvilles vanliga väsen var så pass lugnt och kyligt, att man icke märkte någon synnerlig olikhet, och han kände dessutom mycket medlidande med Amabel, det oskyldiga offerlammet, hvars själfva leenden voro hjärtslitande — och log gjorde hon ofta, ty hon var uppriktigt glad åt sammanträffandet, efter Guy var det; roligt var det ju dessutom att se ett bekant ansikte.
»Jag har edra bref i min ränsel och skall packa upp dem, så fort vi komma till hotellet. Jag tyckte det var bäst att inte skicka ut dem på jakt efter er igen, då vi så snart skulle mötas.»
»Ja visst. Är det många?»
»Ett till hvardera af er, båda från Hollywell. Jag var mycket ledsen, att jag hade kommit er i vägen, men som jag icke hade någon aning om att ni funnos i närheten, nämnde jag endast tillnamnet.»
»Det var tur för oss», sade Guy, »annars hade vi kanske aldrig träffat dig. Vi sågo ditt namn i Altdorf och ha försökt att hinna upp dig alltsedan.»
»Det var roligt att träffa på er. Hur låter det hemifrån?»
