»Ännu mera nu, sade Amy. »Först tyckte Anne, att herr Arnaud var en så fin herre, att hon knappt vågade tilltala honom. Jag tror ingenting ingaf henne sådan respekt som hans ofantliga artighet, men på sista tiden har han varit helt faderlig mot henne och tog henne med sig på besök till sin systers »châlet», där jag bra gärna skulle ha velat se, hur hon tog sig ut. Hon berättar, att Arnaud vill, att hon skall beundra hans hemland, men hon tycker inte om snön och saknar förskräckligt våra klöfvervallar.»
»Hon, som är från Stylehurst, borde väl älska bergen», sade Philip.
De började alltmer komma från den första stelheten. Philip kunde inte annat än erkänna för sig själf, att Amy såg mycket kry ut och så nöjd, att Guy väl måste anses fullgöra det första af de villkor, Philip uppställt för att ha fördrag med honom. Men det var också bara i början ännu, och naturligtvis skulle Guy väl vara god emot henne i smekmånaden, innan lifvets pröfningar komme. Båda sågo så unga ut, att han, som rådt dem att vänta i fyra år, var färdig att förebrå dem deras ungdom som en dårskap, om inte ett fel; ja, hans egen historia gjorde honom hågad att anse det för nära nog brist på tålamod och uthållighet att gifta sig tidigare än vid trettio år.
Han slets mellan stridiga känslor. Guy var så hjärtlig och godlynt, att han hade svårt att icke vekna, men å andra sidan hade han ju alltid tyckt, att Guy ägde ett synnerligen behagligt sätt, och lyckliga män niskor hade ju lätt för att vara vid godt lynne, så detta var intet skäl att hysa förtroende till honom. Dessutom kunde hans nuvarande lugn och öppenhet bero på att han kände sig säker.
