»Hej är den allra trefligaste hund», sade Charlotte.
»Han är så snäll emot Charlie», sade fru Edmonstone, i det hon gick tillbaka in till sin son.
»Pappa säger, att han kommer att godtgöra allt hvad hans förfäder brutit», sade Amy.
»Och så musikalisk han är!» sade Laura.
»Philip», sade Charlotte ifrigt, »du borde verkligen försöka tycka om honom.»
»Försöka, fröken Näsvis? sade Philip småleende. »Hvarför skulle jag inte tycka om honom?»
»Jag tänkte nog, att du skulle vilja», sade Charlotte allvarsamt.
»Är det svårt?» sade Amy. »Men hans sång kan du då inte låta bli att tycka om.»
»Jag har aldrig hört en sådan röst förr», sade Laura. »Den är så klar och stark och ändå så förunderligt välljudande. Och så fint öra han har; han är så genommusikalisk.»
»Ja visst, det har han i arf, stackare», sade Philip medlidsamt.
»Hvarför skulle det vara synd om honom för det?» sade Amy småleende.
»Har du glömt …?» sade Philip. »Jag skulle vilja råda er att inte göra för mycket väsen af hans sång inför främmande; det är en påminnelse om hans härkomst.»
»Så säger inte mamma», sade Amy. »Hon tyckte det var skada, att han inte fick utbilda sin röst, så hon lät honom profsjunga för vår lärare; det var för lustigt att se herr Redfords förvånade min, och han blef alldeles utom sig af förtjusning. Nu skall Guy sjunga ordentligt för honom.»
»Jaså.»
