Nu vände Guy sig om och gjorde en fråga om snögränsen på ett sätt så likt hans eget vanliga, att han var färdig att tro, att de gjorde narr af honom.
Därefter kom det allra värsta. De talade om Charles' bref och läto falla några ord om Laura och den beundran, någon person, hvars bekantskap hon gjort vid Allonby, visat henne. Alla människor kunde ju få beundra henne, om de ville; ingenting kunde rubba deras inbördes förtroende, hvad Charles än måtte säga; men det var hårdt att få lof att höra på sådant och inte göra några frågor, ty de trodde synbarligen, att han var upptagen af sin bok, och tänkte icke på att han var närvarande.
Men så kom någonting, som tvang honom att visa, att han hörde på, ty det var något om att hon var »bättre».
»Hvem — Laura?» sade han med ett tonfall, som i trots af hans själfbehärskning lät helt förskräckt. »Ni har inte sagt mig, att hon har varit sjuk.»
»Det har hon inte heller», sade Amy. »Doktor Mayerne sade, att det inte var något egentligt fel med henne, men hon har varit trött och nedsatt på sista tiden, och mamma har tyckt, att hon har behöft omväxling.»
Philip tillät sig icke att sucka, fast han hade det tryckande medvetandet om att han var den, som bragt denna skugga öfver hennes lif, samt att han var alldeles oförmögen att göra annat än lämna henne att lida under tystnad och tålamod. Hur länge? Och under tiden skulle man vara tvungen att se för sig dessa båda unga varelser, hvilka endast genom den tillfälligheten, att de voro rika, voro i besittning af en lycka, som de icke haft tid vare sig att förtjäna eller uppskatta. Han ansåg deras lycka för ytlig, emedan de voro så glada och muntra, som om de blott sökt efter något
