»Och häromdagen», sade Guy, »då Thorndales bror där borta i München frågade efter lady Morville, måste jag tänka efter, hvem det var.»
»Å, ni råkade alltså Thorndales bror?»
»Ja; han var mycket tillmötesgående. Guy måste söka upp honom för passens skull, och när han fick reda på hvilka vi voro, tog han sin fru med sig på visit och bjöd oss på supé.»
»Antogo ni bjudningen?»
»Guy tyckte, att vi borde göra det, och det var mycket roligt. Det hände oss något ganska egendomligt där. På förmiddagen hade vi sett på de där vackra fönsterna i stora kyrkan, och när jag vänder mig om, får jag se en herre — tydligen en engelsman — stå och fixera Guy af alla krafter. På aftonen träffades vi hos Thorndales, och det befanns vara herr Shene, den framstående konstnären. Han hade blifvit så frapperad af Guys ansikte; det var just hvad han behöfde till en tafla, som han höll på att måla, och han bad så artigt att få ta en skiss.»
»Fick han det?»
»Ja», sade Guy, »och vi blefvo belönade. Jag har aldrig träffat en människa, som varit så behaglig och som på samma gång gifvit så helt intryck af att vara konstnär. Dagen därpå förde han oss till tafvelgalleriet och visade oss allt hvad som var värdt att se på.»
»Och hvad skall du föreställa på hans tafla?»
»Det är just det egna», sade Amabel. »Kommer du inte ihåg, huru Guy förvånade oss alla genom att säga, att hans hjälte var sir Galahad? Just denne sir Galahad skall det bli, knäböjande för den heliga Gral. Herr Shene sade, att han länge hade drömt om det där, och nu, när han såg Guys ansikte vändt uppåt
