Hon höll på att ordna med frukosten dagen därpå, då Philip kom in i rummet, och hon berättade för honom, att Guy just då talade med Arnaud om den nya resplanen. Sedan Philip ett par ögonblick stått vid fönstret, vände han sig om och sade i mera häftig ton, än han vanligen brukade:
»Du tror väl inte, att det är något allvarsamt med Laura?»
»Nej visst inte» sade Amy förvånad. »Hon har inte sett kry ut på sista tiden, men doktorn säger, att det inte har någon betydelse, och du vet» — hon rodnade och slog ned ögonen —, »att det var mycket, som kunde vara pröfvande för henne.»
»Är hon stark och frisk? Orkar hon med lika mycket som vanligt?»
»Hon arbetar mera än någonsin; mamma är bara rädd för att hon skall öfveranstränga sig, men hon vill aldrig gå in på att hon är trött. Hon går och undervisar i skolan tre dagar i veckan, förutom att hon hjälper dem med sången på torsdagarna, och hon börjar bli så beläst, så det är förskräckligt. Guy har gifvit henne alla sina gamla böcker i matematik, och Charlie kallar henne alltid fröken Parabel.»
Philip teg, ty han förstod alltför väl, hvarför hon försökte döfva sin längtan och sorg genom trägen sysselsättning; han kände sig bitter mot hela världen, mot hennes far, mot sina egna lefnadsomständigheter, mot de andras lycka, ja, nära nog mot Försynen, som hade gjort honom till den han var.
Om en stund kom Guy in, och det första han sade var:
»Jag är rädd, att vi få afstå från vår plan.»
»Hur så?» utbrusto Philip och Amy på en gång.
