»Jag har just fått höra, att det går en feber i Sondrio och hela den trakten, och alla säga, att det skulle vara mycket oförståndigt att utsätta oss för den.»
»Hvad skola vi göra i stället?» sade Amy.
»Jag sade åt Arnaud, att han skulle få besked om en timme», sade Guy. »Jag tänkte på Venedig.»
»Venedig, ja, det blir förtjusande.»
»Hvad säger du, Philip?»
»Jag säger, att jag inte kan inse, hvarför vi skola låta skrämma oss ifrån det vi hade tänkt. Om det går feber bland de halft utsvultna bönderna här, behöfver den därför icke angripa friska, starka människor, som blott resa igenom landet.»
»Ser du, vi kunna knappast undvika att ligga öfver där», sade Guy, »antingen i Colico eller i Madonna. Colico är, efter hvad jag hör, synnerligen osundt vid denna tid på året, och Madonna är själfva medelpunkten för febern — Sondrio inte mycket bättre. Jag kan inte se, att vi kunna göra det utan risk, och fast vi kanske inte skulle vara mottagliga för febern, ser jag intet skäl att utsätta oss därför.»
»Nu gör du dig till slaf af fruktan för smitta.»
»Jag vet inte, hvad det skulle tjäna till att riskera det», sade Guy.
»Om du vill kalla det med ett så pass allvarsamt namn», sade Philip.
»Då gör jag det inte heller», sade Guy leende, »och jag skulle inte bry mig om det, om det funnes något skäl för att fara dit, men då så inte är, kan jag lugnare möta Amys mor, om jag icke utsätter Amy för något ondt.»
»Är Amy tacksam för din omsorg», sade Philip, när hon så gärna ville se sjöns östra strand?»
