»Amy är en snäll hustru», sade Guy. »Alltså blir det Venedig. Jag skall ringa på Arnaud. Du kommer väl med oss, eller hur, Philip?»
»Nej tack; jag har hela tiden tänkt få se Valtelina, och en epidemi bland bondfolket tycks mig inte vara skäl nog att hindra mig.»
»Å Philip, du måtte väl inte göra det?» sade Amy.
»Jag är alldeles besluten, tack, Amy.»
»Jag önskar, att du läte öfvertala dig», sade Guy. »Jag skulle tycka det vore synnerligen roligt, om du vore med och förklarade allting för oss i Venedig, och jag tycker inte om, att du skall utsätta dig för faran.»
Dispyten pågick en god stund. Philip gillade ingalunda Venedig, i synnerhet efter det långa vistandet i München, ty han inbillade sig, att det i båda dessa städer var fara för att Guy skulle råka i frestelse genom sina bekantskaper i musikvärlden. Alltså gjorde han för Amabels skull sitt bästa att afvända dem från deras plan, då han i sitt stilla sinne trodde, att febern var bara ett skrämskott, som Arnaud hade hittat på; kanske han också i sin obrutna kraft betraktade själfva sjukdomen som en småsak och fruktan därför som en barnslighet.
Han resonerade därför på sitt mest retsamma sätt, hvilket blef ännu värre, då det tycktes omöjligt att rubba Guys beslut. Alla de gamla misstankarna vaknade, förstärkta af nya. Guy ville icke vara i beroende af honom, var otålig öfver hans sällskap och uppoffrade därför Amys önskningar, med mera i samma väg. Aldrig hade han varit retsammare, fastän han icke ett ögonblick förlorade det lugn, som alltid utmärkte hans sätt. Guy förblef orubblig men bibehöll fullkomligt sitt goda humör, och det utan synbar ansträngning. Till och med Amabel brann af harm
