öfver Philips öfversittarton mot hennes man, fast hon gladde sig åt att han så fullständigt misslyckades, ty ett förståndigt skäl eller ett skämtsamt svar var det enda han kunde locka fram. Guy föreföll icke det minsta retad af den ton, som förr brukat förorsaka så hårda strider inom honom. Då han en gång allvarsamt hade sagt, att han icke ansåg det rätt att kasta sig i fara utan goda skäl, bibehöll han sin ståndpunkt med så mycken lätthet, att han gärna kunde vara skämtsam och skratta åt sin rädsla för smitta, sitt vankelmod och sin lättrogenhet. Aldrig hade väl någons häftighet varit så väl kufvad, ty om han kunde stå ut med detta, så behöfde han bestämdt aldrig vara rädd för sig själf mera.
Så förgick timmen, och Amabel var hjärtligt glad, då debatten afslöts genom att Arnaud kom för att få sina order. Guy gick genast med honom ut; Amabel samlade ihop sina tillhörigheter, och Philip började efter ett par ögonblicks eftersinnande tala med henne på det halft medlidsamma, halft beskyddande sätt, som han då och då begagnade sig af för att utkasta några smulor af råd eller uppmuntran åt den lilla damma Amy.
»Ja, Amy, du gaf vika på ett mycket snällt sätt, och det är nog det allra rättaste. Du kommer alltid att finna, att det är bäst att ge vika.»
Han kom icke längre med sin tilltänkta varning: för Venedigs förströelser, ty hon vände sig om och såg på honom med en min af ytterlig förvåning. Därpå antog hennes ansikte ett uttryck af lugn värdighet, och hon sade mildt men mycket allvarsamt:
»Jag tror att du glömmer, hvem du talar med.»
Philips instinkt som gentleman kom honom att svara: »Jag ber om ursäkt — och så afbröt han sig tvärt, lika häpen, som om en dufva flugit honom i
