ansiktet. Han var rent af förlägen, ty han hade verkligen på sätt och vis glömt, att hon var lady Morville och icke lilla kusin Amy, med hvilken det gick an att fritt diskutera Guys karaktär. Han hade ofta varit lika närgången mot sin faster, men hon hade aldrig snäst af honom, fast hon alltid gifvit samtalet en annan vändning.
Amabel hade inte slutat; hon fortfor med sin mjuka röst, bestämdt men icke häftigt.
»En sak skulle jag vilja säga, ty vi komma nog aldrig mer att tala om den här saken och jag har alltid förr varit rädd för dig. Du har alltid missförstått honom — jag skulle nästan kunna säga velat missförstå honom. Du har pröfvat hans lynne mer än någon annan och aldrig uppskattat hans bemödanden att öfvervinna det. Det är icke därför att jag är hans hustru, som jag säger detta — jag är inte ens säker på att det anstår mig att säga det; men jag kan inte lida, att du inte skall få höra det, därför att du tror, att han drifves af ovänliga känslor mot dig. Du vet inte, att din vänskap har varit hvad han mest af allt önskat sig — hur han sträfvat att vinna den — hur efter allt hvad du har gjort och skrifvit han af alla krafter försvarade dig, när de voro onda där hemma — hur han uppsökte dig här ute enkom för att försöka riktigt få bli vän med dig igen.»
Philips ansikte hade antagit ett stelt uttryck, i synnerhet vid orden: »De voro onda där hemma.»
»Det är icke jag», sade han, »som står i vägen för vänskapen; det är hans egen brist på uppriktighet. Mitt omdöme har aldrig ändrats.»
»Nej, jag vet, att det aldrig har ändrats», sade Amabel med sorgsen stränghet. »Men när det en gång
