icke, att den skall sprida sig. Men nu måste vi ställa om, att vi komma åstad; jag fruktar, att han är mycket sjuk och ligger så godt som öfvergifven. Det första vi måste göra är att skicka expressbud till vår konsul i Venedig och bedja honom skaffa oss en läkare, ty jag har inte mycket förtroende till den här italienaren.»
De voro snart på väg till Recoara mellan höga klippor på ena sidan och på den andra en liten ström, som flöt nedför den af höga berg begränsade dalgången. Ju högre man kom, desto smalare blef dalen, tills den bildade en klyfta och slutligen en rämna, markerad af de tätt växande kastanjeträden; men hitom denna smalaste del urskilde man taken af den lilla stadens hus. Solen sken klart, luften hade blifvit renare och friskare, ju högre de kommo; Amabel kunde knappast föreställa sig, att sjukdom och död skulle finnas i så vackra och fredliga omgifningar, och hon vände sig till sin man för att säga något därom; men han var försänkt i djupa tankar, och. hon ville icke störa honom.
Staden låg vid själfva flodstranden med de höga, branta klipporna alldeles öfver värdshuset, dit de genast åkte, intagna af de bästa förhoppningar, då de sågo dess renliga yttre.
Guy skyndade till den sjuke, medan Amabel fördes till ett sparsamt möbleradt rum med bonadt golf, där hon med oro väntade hans återkomst. Han var mycket upphettad, då han kom tillbaka, och nästan innan han sagt ett ord, lutade han sig långt ut genom fönstret för att få luft.
»Vi måste genast skaffa honom ett annat rum», sade han. »Han kan omöjligt existera där han är — ett litet krypin med den förskräckligaste feberatmo-
