sfär — det var så, att man kunde falla omkull. Vill du ställa om, att ett annat göres i ordning?»
»Genast», sade Amabel och drog på klocksträngen. »Hur var det med honom?»
»Han ligger i dvala; sömn är det inte. Han är förfärligt illa sjuk; jag har aldrig känt en sådan feberhetta. Men det där kvafva kyffet bidrager väl inte så litet därtill; kanske han blir bättre, då vi få flytta honom i friskare luft. Ingen har sett ordentligt till honom. Det är förskräckligt att ligga sjuk i främmande land utan en enda vän.»
Arnaud kom nu, och Amabel skickade honom efter värdinnan, medan Guy återvände till sjukrummet. Ingen hade brytt sig mycket om den ensamme fotvandraren, som varit för sjuk att själf begära hjälp och som dref bort de öfriga gästerna genom rädslan för smitta; men när en engelsk »milord» kom och tog sig an honom, var folket i värdshuset färdigt att göra sitt yttersta för att godtgöra sin försumlighet, och allting ställdes till signorans disposition. Rummen voro många men små, och det bästa hon kunde åstadkomma var att utvälja tre rum i svit på nedre botten, något större än de andra och med utgångar till förstugan, så att man kunde ställa till riktigt korsdrag där. Under hennes öfverinseende ordnade Anne rummen så trefligt som möjligt, hvarpå hon skickade bud, att där var i ordning, samt gick för att själf slå sig ned i motsvarande rum en trappa upp.
Philip var fullständigt utan sans, då han bars in i den nya bostaden. Sjukdomen hade varat ungefär en vecka och hade förvärrats först af att han icke velat tro på den eller ge vika för den och sedan genom bristen på skötsel. Det var förskräckligt att se hans väldiga styrka så bruten, där han låg utan annat
