förmåga att behärska sitt lynne. Vi få vänta, tills vi få se honom pröfvad.»
Laura svarade icke; hon kände sig afkyld, men det låg så mycket sundt förnuft i hvad Philip sagt, att hon icke kunde säga emot honom; och för egen del var hon stolt och glad öfver kusinens förtroende för henne. Hvad han var klok, hvad han var stark — och så ledsamt det skulle vara, om Guy rättfärdigade hans misstro!
FJERDE KAPITLET.
»Så glad jag är! utropade Guy, i det han kom in i salongen.
»För hvad då?» frågade Charles.
»Jag trodde, att jag skulle komma för sent, så jag blef helt belåten öfver att se, att ingen annan var inne ännu.»
»Men hvar har du varit?»
»Jag gick vilse på höjden af åsen. Jag tyckte, att någon sade, att hafvet syntes därifrån.»
»Och kan du inte lefva utan att se hafvet?»
»Allting ser så dödt och instängdt ut, när man inte ser annat än skog och berg rundt omkring. Jag saknar det där lefvande glittret och den ständiga rörelsen …»
»Tyst! En vagn.
»Den unge mannen och rådgifvaren för unge män.»
»Men Charlie då!» sade Laura. »Hvad skulle man då tänka att herr Thorndale är?»
