Så hade det fortgått i mer än fjorton dagar, då en afton den franske läkaren, när han skulle aflägsna sig, sade åt Guy, att han med säkerhet skulle komma igen kvällen därpå, ty han tyckte sig se, att en kris var i annalkande. Guy satt kvar och iakttog uppmärksamt det magra, upphettade ansiktet på kudden, jämförde det med hvad det varit, då de senast skildes åt, och tänkte på, hur underligt det varit med den outrotliga missämjan mellan släkterna. Skulle så illa vara, att detta dyrbara lif icke blefve skonadt, hoppades han åtminstone på ett par ord af försonlighet och välvilja i det sista, hvilka han kunde få minnas för framtiden.
Natten förgick i tung dvala med ett och annat otydligt mumlande, men mot morgonen vaknade Philip upp, och då Guy kände honom på pulsen, frågade han med svag röst: »Hur mycket? Därvid såg det ut, som om ögonen haft ett mera redigt uttryck.
»Jag kan inte räkna», sade Guy, »men det är mindre än i går kväll. Vill du dricka?»
Philip drack, försökte sedan se sig omkring och sade: »Hvad är det för dag?»
»Lördagen den tjugutredje augusti.»
»Jag har varit länge sjuk!»
»Ja, mer än tre veckor, men i dag är du bättre.»
Han teg några ögonblick, tycktes därpå samla sig, såg rakt på Guy och sade i sin vanliga ton, fast mycket matt:
»Jag förmodar, att det är fråga om lifvet?»
»Ja», sade Guy med fast, men mild röst. »Du är mycket sjuk, men icke hopplöst.»
Efter en stunds tystnad, hvarunder Philip legat lugn, fortfor han: »Jag har försökt få hit en prästman, men det har icke lyckats mig. Får jag läsa något för dig?»