»Tack — strax — men jag har något att säga först. Litet mer vatten — tack.» Efter en paus återtog han: »Guy, du har tyckt, att jag har varit orättvis i mitt omdöme om dig; jag har menat väl.»
»Tänk inte på det», sade Guy med en sprittning af glädje öfver de försonliga ord, han så länge längtat efter.
»Och nu har du varit så snäll och vänlig. Om jag får lefva, skall du få se, att jag känner det.»
Han flyttade matt sin afmagrade hand närmare Guy, som tryckte den, knappast mindre glad och tacksam än den dagen, då han stod framför fru Edmonstone i hennes arbetsrum. Philip fortfor om en stund:
»Min syster har mitt testamente. Hälsa henne — och — stackars Laura.»
Hans röst gaf plötsligt vika, men sedan Guy fuktat hans läppar, samlade han kraft att fortsätta.
»Du och Amy göra nog hvad ni kunna för henne. Låt inte slaget komma för tvärt. Å, ni vet inte. Vi ha varit förlofvade länge.»
Guy sade ingenting, men Philip såg hans förvåning.
»Det var mycket orätt; det var inte hennes fel», tillade han. »Jag orkar inte berätta nu, men om jag får lefva, skall jag tala om alltsammans. Hvarom inte, vilja ni då vara vänliga mot henne?»
»Det skola vi visst vara.»
»Stackars Laura!» sade Philip med mycket svagare röst, och sedan han en stund legat tyst, hviskade han: »Läs något.»
Guy läste, tills den sjuke föll i slummer, hvilken varade, tills Arnaud kom för att aflösa Guy, som gick upp till sin hustru.
