»Inte Philips betjänt, åtminstone, ifall det är sant, att ingen är hjälte för sin kammartjänare; och hvad är icke löjtnant Morville för välborne herr James Thorndale?»
»Philip, Alexander och Bucefalus på köpet», hviskade Amy på sitt halft rädda, halft skalkaktiga sätt, som narrade alla utom Laura att skratta — desto mer, som de båda ungherrarne verkligen hördes närma sig i detsamma.
Unge Thorndale var mycket stillsam, och egentligen fanns det intet att anmärka på honom, men han väckte aldrig någons intresse — förmodligen emedan han så fullkomligt gjort sig till ett eko af Philip.
Nu ringde det på dörrklockan.
»Ännu fler?» sade Philip misslynt till Laura.
»Olyckligtvis ja», svarade Laura.
»Att farbror skall bjuda ihop folk, när man ber att få komma i hvardagslag! Jag ångrar, att jag tog Thorndale med mig. Laura, hur skall man kunna hindra det där fnittrandet, som alltid blir, när Amy och flickorna Harper komma ihop?»
»Kanske någon lek?» föreslog Laura, och han nickade, men det var omöjligt att nu säga mera, ty de främmande kommo in.
Det var Maurice de Courcy, den unge irländske löjtnanten, en riktig pratmakare men mycket stor gunstling hos herr Edmonstone; vidare två fröknar Harper, döttrar till förre prästen i församlingen, snälla men ganska simpla flickor; doktor Mayerne, Charles’ gamle trogne läkare och vän; pastorn, som hette Ross, och hans dotter Mary.
Mary Ross var fickorna Edmonstones bästa vän, ehuru hon var bra mycket äldre än de — redan hela tjugufem år. Hon hade tidigt förlorat sin mor
