så nära att »icke mer igenkomma och återse sitt fädernesland», kände sig djupt gripen.
När Guy slutat och de skulle lämna Philip för att gå till sin middag, medan han skulle hvila, sade han till Amy:
»Jag har aldrig förr förstått fördelen af att äga en sådan röst som Guys. Den är utmärkt i ett sjukrum. I förra veckan kunde jag inte tåla att höra någon annan tala, och till och med nu skulle ingen annan ha kunnat läsa så, att det icke plågat mig.»
»Din röst, ja», sade Amy, när de hade kommit upp till sig. »Jag längtar allt bra mycket efter att höra den. När skall du sjunga för mig igen?»
»Inte förrän Philip är så pass stark, att han står ut med att höra det», sade Guy, »men vet du hvad, Amy? Om du orkar, så gå vi upp i klyftan, medan Philip sofver.»
Det gjorde de också i aftonsvalkan och tillbragte en lugn stund under de lummiga kastanjeträden där uppe. »Det är nästan lika skönt, som när vi voro ute och gingo tillsammans under vår förlofningstid», sade Amy.
»Bättre», sade han.
En tystnad uppstod, hvarefter hon frågade: »Minns du din sorgliga definition på lycka för många år sedan?»
»Hvad då?»
Glimtar från en bättre värld, blott alltför snart bortskymda eller förverkade. Den gjorde mig ledsen då. Tycker du detsamma nu?»
»Gör inte du det?»
»Jag skulle vilja veta, hur du nu skulle säga.»
»Glimtar från en bättre värld, hvilka bli klarare, allteftersom den kommer oss närmare.»
