Båda kommo ihåg, hvad Guy på söndagen berättat om läkarens förutsägelse, och Amy förstod, att Guy tänkte på döden; men allt hvad de talade om var att skicka efter den franske doktorn.
Amabel skref sin biljett med ett lugn, som härrörde från själfva styrkan af slaget. Hon kunde icke tänka, hon visste icke, hvilketdera hon fruktade eller hoppades. Att göra hvad ögonblicket kräfde var allt hvad hon kunde åstadkomma, ehuru hon icke kunde dölja för sig, att här förelåg mer än vanlig orsak att befara det värsta, med Guys nervösa temperament och klena kroppsbyggnad och efter allt det föregående nattvaket.
Dagen blef i och för sig orolig nog, äfven utan farhågorna för framtiden, ty att ligga sjuk var särskildt pröfvande för Guys lifliga sinne. Han önskade oupphörligt att försöka ett eller annat af de medel, som skaffat Philip lindring under tillfrisknandet, fast han på samma gång var rädd, att Amabel skulle trötta ut sig, och ifrig, att Philip icke skulle bli försummad. Han kastade sig hit och dit, än i frossa och än i brännande hetta; Amy såg, att han önskade något, föreslog ett eller annat och fann, att han längtat efter det men hade velat skona henne och var ledsen, då hon skaffade det. Detta hände om och om igen; hon drog täcket till rätta och skakade upp kuddarna; han tackade henne, såg oroligt på henne, bad henne icke anstränga sig men började snart kasta sig igen, och alltsammans började på nytt.
Slutligen, då hon åter höll på att släta till täcket, utropade han med ens:
»Jag ser, hur det är. Det här är otålighet. Nu skall jag inte röra mig på en timme.»
