Han smålog åt att han talade till sig själf som till ett barn, men han höll sin föresats, och om en stund hade han somnat.
Detta var en lättnad, men till och med i sömnen syntes det alltför väl, hur febern behärskade honom. Hon hade icke mod att skrifva något härom hem, åtminstone icke innan läkaren varit där, och till Philip undvek hon att begagna ordet »feberaktig», fast både han och hon drogo samma slutsatser.
Läkarens uttalande var det enda som fattades för att göra dessa till visshet, och det föll på hennes hjärta som bly sent på kvällen, dock med den trösten, att han ansåg det vara ett lindrigare fall än Philips. Det var också en lättnad, att Guy icke yrade; han var endast mycket sömnig och tung i hufvudet, och då han vaknade upp vid läkarens besök, var han så redig och klok som helst samt frågade och svarade på det lugnaste sätt. Så fort doktorn gått, såg han upp på Amabel och sade med en skugga af sitt eget vackra leende:
»Det tjänar ingenting till att säga, att jag inte vill, att du skall sköta mig; inte heller vore det sant. Jag hoppas det inte är mycken fara för smitta, och det är i alla fall för sent att akta sig.»
»Tack», sade Amy.
»Men du måste vara förståndig och inte öfveranstränga dig. Vill du lofva mig att inte vaka?»
»Det är snällt af dig att inte be mig om något värre», sade hon undergifvet.
Han log på nytt.
»Det är synd om dig», sade han mycket ömt, »att ha oss båda att sköta på samma gång. Men det kommer raka vägen från Gud, det är en tröst, och du beslöt dig för sådant, när du tog mig.»
