Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/43

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39
FJERDE KAPITLET.

och hade alltsedan troget bistått sin far med vården om hemmet och syskonen. Nu voro »de små» utflugna ur boet, och hon var ensam kvar.

Mary vinnlade sig alltid om att roa Charles, kom och hälsade på honom, när vädret var som svårast, så att andra icke vågade sig ut, och gaf sig så god ro att språka med honom, som om hon icke haft det minsta att göra, fast hon i själfva verket uträttade otroligt mycket, såväl i hemmet som i skolorna och bland de fattiga i församlingen.

Det nöje, Charles egentligen räknade på den dagen, var att få språka med Mary om Guy, och när damerna kommo in från matsalen, kom hon ganska riktigt med sitt arbete till hans soffa, medan flickorna Harper, Laura och Amy slogo sig ned omkring pianot.

»Så att ni tycka om er gäst?» sade hon.

»Han är aldrig i vägen», sade fru Edmonstone, som också var i närheten, »men ändå glömmer man aldrig hans närvaro.»

»Han har ett mycket fint och artigt sätt», sade Mary.

»Liksom farfadern», sade fru Edmonstone; »jag hoppas det varar.»

»Ett fåfängt hopp», sade Charles. »Än så länge är han som Kaspar Hauser, hvilken tillbragte tjugu år i ett mörkt rum. Det är tur för mamma, att han har höfviska later i stället för bondaktiga.»

»Tur för dig också, Charlie; han skämmer alldeles bort dig.»

»Han har den sällsynta förmågan att göra klart för mig hvad jag själf vill; jag har aldrig förr riktigt vetat det.»

»Jaså, är det det, som har fattats, Charlie? Det kan jag aldrig tro», sade Mary.