där Amabel hade lofvat att äta middag med honom. Hon tyckte, att han såg nästan ännu mer medtagen ut, där han låg på soffan, än då han legat i sängen; det syntes nu bättre, hur mager han hade blifvit, och dessutom hade han visst blifvit trött af ansträngningen att klä på sig. Hela middagen igenom var han mycket tyst, fast Amabel i dag hade mer lust att språka än vanligt, ty Guy hade sofvit godt, febern var betydligt minskad, han hade ätit med aptit och sade, att han blott behöfde en fläkt af Redclyffes luft för att känna sig alldeles kry. Han var glad att höra, att Philip hunnit så pass långt, och Amy kände sig på det hela uppmuntrad och hoppfull.
Hon lämnade sin kusin, så fort de hade ätit, och kom icke igen förrän halfannan timme förgått, då hon till sin förvåning fann, att han höll på att afsluta ett bref, i det han stödde hufvudet mot handen och såg blek, trött och ledsen ut.
»Har du kommit så långt, att du skrifver bref?»
»Ja», sade han med matt och nedstämd ton, »men jag får be dig skrifva utanskriften. Jag skrifver inte läsligt nog.»
Det var inte underligt, ty hans hand darrade häftigt, då han räckte henne kuvertet.
»Till din syster?» sade hon.
»Nej, till Laura. Jag har aldrig förr skrifvit till henne. Det ligger ett bref inuti till hennes far för att förklara allt.»
»Det gläder mig, att du har gjort det», sade Amy med uppriktig hjärtlighet. »Det kommer att kännas som en lättnad. Men hvad du ser trött ut! Du måste visst gå och lägga dig igen. Skall jag ropa på Arnaud?»
»Jag måste hvila mig först…»
