samt brist på sömn och föda. Fru Edmonstone veknade, smekte henne, bad henne lugna sig och förde henne slutligen till sitt eget rum, där hon gråtande sjönk ned på soffan. Reaktionen efter den långa själfbehärskningen hade kommit, men hon kände ingen förödmjukelse eller ånger, endast fasa för att bli tvungen att yppa den hemlighet hon haft sig anförtrodd.
Det dröjde länge, innan Laura lugnade sig ens så pass, att man kunde tala vid henne; först då hennes mor en stund lämnat henne ensam, slutade hon gråta men såg snarare förvirrad än skuldmedveten ut, då fru Edmonstone kom tillbaka, och besvarade hennes första fråga med motfrågan: »Hvad har jag sagt?»
»Du har gifvit mig anledning att tänka, att du tror Philip vara fäst vid dig. Du säger icke nej. Låt mig veta, hur ni ha det er emellan.»
Utan att se upp stötte hon fram: »Om mamma ville låta bli att tvinga mig att tala om det just nu — —»
»Laura, det är för ditt eget bästa. Du lider, mitt stackars barn; hvarför inte lätta ditt hjärta med att erkänna allt? Om du icke handlat uppriktigt, hur kan du få något lugn, förrän du har bekänt? Det kan kosta på, men sedan blir det en lättnad.»
»Jag har ingenting att bekänna», sade Laura. »Det är ju ingen förlofning.»
»Ingen förlofning? Men hvad menade du då nyss?»
»Det är ingen förlofning», upprepade Laura än en gång. »Det skulle han aldrig ha begärt utan pappas samtycke. Endast våra hjärtan äro bundna.»
»Och ni ha i hemlighet kommit öfverens om detta?»
»Vi ha aldrig skrifvit till hvarandra; vi ha aldrig haft några hemliga möten eller samtal. Allt sådant
