»Mamma, säg inte så! Det finns bestämdt ingen människa så förståndig och snäll som du, och Guy tycker alldeles detsamma!»
På samma gång kom Hej, som såg uppståndelsen, störtande till, hoppade upp på fru Edmonstone, viftade ursinnigt med svansen och försökte slicka henne i ansiktet. Det var omöjligt att låta bli att skratta; de gjorde det alla tre, och Charlotte var verkligen den, som först blef allvarsam och började ursäkta sig för sin närvaro.
»Kära barn», sade hennes mor och kysste henne hjärtligt, »jag vill inte ha några hemligheter för dig. Du är nu den enda dottern jag har kvar i hemmet.» Nu kom hon ihåg sig och fortfor: »Du är stor nog att förstå, hur ledsna vi måste vara öfver Lauras ouppriktighet, och då Amy nu är borta, måste vi lita på dig.»
Månne en fjorton års ficka någonsin förr har känt sig så hedrad, så förbunden att vara snäll och förståndig som Charlotte, där hon låg på knä bredvid sin mor? Lyckligtvis hade hon fått mera takt, allt som hon blef äldre, och hon försökte icke blanda sig i samtalet, som ännu en stund fortsattes mellan fru Edmonstone och Charles.
Laura syntes icke mera till den dagen; hon var verkligen så förbi, att hon behöfde ro, och det var en lättnad att slippa möta fadern och Charles. Hon hade icke mycken förhoppning om att Charlotte skulle vara okunnig om saken, men hon kunde åtminstone låtsa tro det och kunde därför tåla, att systern tyst och vänligt såg om på henne.
På kvällen berättade Charles och hans mor nyheten för herr Eldmonstone så försiktigt som möjligt, ty Charles kände sig nu tvungen att vara klok och
