samhet skulle få ett slut och Philip få höra, hur svag hon varit, då hon förrådt hans hemlighet. För närvarande sade emellertid ingen något, och hon lefde alltjämt i tyst fruktan för hvad hvar ny dag skulle kunna medföra, då en afton, när posten hämtats från Broadstone, fru Edmonstone gaf till ett utrop af förskräckelse och ledsnad och läste högt följande:
- »Recoara den 8 september.
- Käraste mamma!
Blif inte rädd, men Guy har nu också fått samma slags feber. Han har icke varit bra sedan i söndags, och i går blef han riktigt sjuk, men vi hoppas, att det icke blir så illa som med Philip. Han sofver mycket, har inga plågor och är fullkomligt redig, då han är vaken. Arnaud är mycket villig och användbar, Anne likaså; och han är så lugn om nätterna, att han inte behöfver någon annan än Arnaud, så jag får inte vaka. Philip är bättre.
Uppläsningen följdes af en djup tystnad; därpå sade herr Edmonstone, att han alltid hade tänkt, att det skulle gå så, och hvad skulle nu den arma Amy ta sig till?
Fru Edmonstone förmådde icke säga något, ty hon kunde icke tänka sig, hur man skulle kunna hjälpa dem. Herr Edmonstone dugde ingenting till i ett sjukrum, och hon själf hade aldrig tänkt sig möjligheten af att lämna Charles. Det var Charles själf, som först framkastade, att mamma borde resa ut till Amy.
»Kan du undvara mig?» sade hon, som om detta varit något alldeles nytt.
