»Hvarför inte? Hur kan man nu tänka på någon annan än Amy? Hon bör inte vara utan dig en enda dag längre.»
»Doktor Mayerne kan ju titta till dig», sade hon fundersamt, »och Laura får sköta hushållet.»
»Å, jag reder mig nog. Tror du jag skulle vilja hindra dig att resa till henne?»
»Någon måste förstås resa», sade fru Edmonstone, »och om jag också skulle kunna låta Laura kasta sig i fara, är det omöjligt för den här olyckliga historien med Philip.»
»Det finns ingen utom mamma, som kan resa», sade Charles i afgörande ton.
Alltså bestämdes det, att såvida nästa bref icke var mera uppmuntrande, skulle herr och fru Eldmonstone bege sig af till Recoara. Laura hörde på med tyst förfäran. Hennes far skulle sammanträffa med Philip, innan denne hunnit hämta krafter efter sin svåra sjukdom — han skulle få höra, att hon förrådt honom — och hvad skulle han tänka om henne! Hon tyckte, att hon skulle velat kasta sig på knä för sin mor, då hon besvor henne att skona Philip — att ha fördrag — att förbarma sig öfver dem båda. Modern hyste medlidande med hennes ångest, men den kom henne icke att känna sig mildare stämd mot Philip, och hon ville ingenting lofva, fast hon försökte lugna Laura med att försäkra, att ingenting skulle göras, som kunde skada hans hälsa.
Härmed måste Laura låta sig nöja, och tidigt tredje dagen efter det första brefvets ankomst såg hon sina föräldrar afresa.
Hon hade väntat att finna vården om Charles mycket bekymmersam, men det gick öfver förväntan väl. Han var vänlig och grannlaga, och både han och
