Charlotte voro så mycket stillare än vanligt till följd af oron, att det icke var farligt för att de tröttade henne med sin munterhet.
Philips bref till Laura och Amys, som skrefs samtidigt, kommo naturligtvis först ungefär en vecka efter det föräldrarne afrest. Charles, som öppnat Amys, kunde icke neka, att det var vackert och riktigt gjordt af Philip att erkänna sig ha haft orätt, och då Laura senare kom in till honom, räckte han henne tyst brefvet. Det var första gången han låtsat om för henne, att han var medveten om saken.
Hon läste det och satt sedan tyst med ett uttryck af djup melankoli i sitt ansikte.
»Han har säkert lidit mycket», sade Charles slutligen i vänlig ton. Laura hade aldrig förr hört honom tala så pass välvilligt om Philip, och hon blef så rörd, att hon brast i gråt.
»Du kan inte ana hur mycket! Han sörjer för min skull och tror, att ni alla skola vara onda på mig — det är det, som grämer honom. Å, om detta blott hade kommit, innan de reste!»
»Guy och Amy tala nog om, att han har skrifvit.»
»Guy och Amy, ja, de äro bägge så innerligt snälla. Han talar också om det. Jag är inte så rädd nu, när han och Guy förstå hvarandra.»
Charles, som kom ihåg hennes partiskhet för Philip, höll tillbaka det svar, som han hade på tungan, och sade blott: »Du kan lita på att de göra allt för att mildra.»
»Amy har skrifvit så vänligt», fortfor Laura. »Vill du se hennes lilla bref?»
Det lydde så här:
