- »Käraste syster!
Jag har inte kunnat tala om för dig förrän nu, hur ledsna vi ha varit alltsedan vi fingo höra det. Jag, som skref allt det värsta till er! Guy säger, att han vill be dig förlåta, om han ibland har gjort dig ondt med att säga något ovänligt om Philip. Jag förstår nu, hvarför du har varit så ledsen, du stackars kära syster, men det blir bättre nu, då det är klart. Var inte förbehållsam mot Charlie, Laura; om han ser, att du sörjer, kommer han att vara så snäll emot dig. Jag har just sett till Philip igen, och han är nu bättre, sedan han hvilat sig; han bara orlig för din skull; men jag säger åt honom, att du kommer att bli gladare nu.
Amy.»
»Laura», sade Charles, då han slutat brefvet, »Amy ger dig ett mycket godt råd hvad mig beträffar. Jag vill gärna göra allt hvad jag kan för dig.»
»Jag vet det — jag vet det — tack!» sade Laura och kämpade med tårarna. »Men — — —»
»Ja visst, tänkte Charles, »hon är inte nöjd, om det bara gäller henne själf. Hvad kan mitt samvete tillåta mig att säga henne själ, månne?» Högt fortsatte han: »Du kan inte vänta, Laura, att jag skall tycka, att Philip har burit sig bra åt; det kan ingen tycka, som inte själf var kär i honom; men jag tycker, att det visar själsstorhet, att han erkänt det, i synnerhet nu, när han så väl kunde uppskjuta det och så litet tål vid sinnnesrörelser.
Frånvaron af skärpa i hans ton kom Laura att fatta dessa ord så som de menades. Hon svarade med bruten röst:
