började kvällsbrisen blåsa, det blef svalare, han somnade, vaknade vederkvickt och var kry hela kvällen, hvarpå Amy lämnade honom vid tolftiden i den förhoppning, att natten skulle bli god.
Det föreföll henne, som om en evighet förgått på detta sätt, då en kväll två bref lämnades in.
»Från mamma», sade hon, »och detta» — hon höll upp det — »är till dig. Det måtte ha sökt oss på alla möjliga håll. Ser du så många adresser och stämplar!»
»Det är från Markham», sade Guy. »Säkert det brefvet vi väntade på.»
Brefvet, som skulle tala om för dem, att Redclyffe var i ordning att taga emot dem! Amabel lade det ifrån sig med en underlig känsla och öppnade moderns. Med en känsla af glädje utbrast hon:
»De komma hit — mamma och pappa!»
»Å, så väl!»
»“Om vi icke få bättre underrättelser”», läste Amy, »“afresa vi tidigt onsdag morgon och hoppas vara hos dig snart nog efter det du fått detta bref.” Så roligt! Jag undrar, hur Charlie reder sig utan mamma.»
»Det var en riktig tröst», sade Guy.
»Nu skall du få se, hvilken utmärkt sjuksköterska mamma är!»
»Nu kommer hon att ta hand om dig.»
»Och om dig, sedan! Hon kommer att sitta hos dig hela nätterna utan att bli trött och hitta på allt möjligt till trefnad och lindring, som jag är för dum att tänka ut.»
»Å nej, Amy, ingen kan göra det trefligare än du. Men det blir ändå en sådan glädje att få se mamma igen och veta, att du har henne hos dig. Allting bidrar till att göra det lättare.»
