Philip sade ingenting mera, bara Trågade, hur dags han skulle komma.
»Om en timme kanske, eller när du är i ordning», sade hon; »du kan hvila dig i yttre rummet, innan du kommer in till Guy.»
Han fann det mödosammare än han tänkt sig att komma uppför trappan och anlände slutligen med värkande knän och flämtande bröst till det yttre rummet, där Amabel stod färdig att beklaga honom och förmå honom att hvila på soffan, tills han hunnit hämta sig något. Därpå förde hon in honom, och första ögonkastet gaf honom en oändlig lättnad, ty det syntes långt mindre förändring på Guy än på honom själf. Guy var alltid så pass mager, att man icke kunde se stor skillnad; solbrännan hade ännu icke hunnit blekas, och en lätt feberrodnad bidrog att ge honom ett friskare utseende, på samma gång som ögonens glans var om möjligt lifligare än vanligt.
Visserligen kändes hans hand brännhet och slapp, men Philip kunde omöjligt tro, att han var så sjuk, som Philip själf hade varit; han kunde gärna få tala om hvad han ville. Äfven det ljusa leendet och den jämförelsevis starka röst, hvarmed han hälsade Philip välkommen och lyckönskade honom, bidrogo att lugna denne. Amy satte fram en stol, gaf Philip en blick för att påminna honom om att vara försiktig och gled in i sitt rum, men hon lämnade dörren öppen, så att hon kunde både se och höra allt, som föregick, ty ingendera var så stark, att hon vågade lämna dem alldeles ensamma med hvarandra.
Philip satte sig, och Guy började efter en kort tystnad:
»Det var några saker jag skulle vilja tala vid dig om, i händelse du skulle bli min efterträdare vid Redclyffe.»
