Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/456

Den här sidan har korrekturlästs
452
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

och du vet inte, hvilken varmhjärtad människa han är, fast hans lif varit bortslarfvadt. Vill du åtaga dig detta?»

»Det vill jag visst.»

»Tack så mycket, mycket. Du kommer att ha det rätta omdömet, men han är ytterst känslig — ja, det är han verkligen — och man får akta sig att inte såra honom.»

Åter uppstod en tystnad, hvarefter Guy började med en skymt af sin gamla skalkaktighet:

»En sak till. Du är den lagkunnigaste i familjen, och jag behöfver ett godt råd. Jag har låtit Arnaud skrifva mitt testamente. Nu har jag tänkt testamentera en penningsumma till fröken Wellwood i S:t Mildreds för en välgörenhetsförening, som hon ville grunda. Hur tycker du, bör jag testamentera den till henne personligen eller lämna den i händerna på gode män?»

Philip såg ut, som om en plötslig ljusstråle hade bländat honom; han afbröt Guy med utropet: »Säg mig en sak — var det de aderton tusen kronorna?»

»Ja. Jap hade inte lof att — —»

Han tystnade, ty ingen hörde honom. Philip hade vid hans första ord sjunkit ned på knä och begraft ansiktet i täcket, öfverväldigad af blygsel och sorg inför den godhet och ädelhet, som han så oblidkeligt förföljt.

»Var det ?» sade han med en kväfd snyftning. »Å, kan du förlåta mig?»

Han kunde icke se upp, men han kände Guys hand på sitt hufvud och hörde honom säga: »Det har jag gjort redan för länge sedan. Såsom också du förlät min rasande vrede mot dig, hvilken