Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/458

Den här sidan har korrekturlästs
454
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

kunde hoppas, att han skulle ha sinne för att ta hand om Philip.

Men då doktorn hade varit inne, förde hon emellertid pastor Morris in till Guy och drog sig själf undan eller kom in, allteftersom den sjuke behöfde henne. Hon tyckte, att hennes mans ansikte för hvar stund antog en alltmer himmelsk skönhet, och i sitt deltagande med honom höjdes hon öfver all tanke på eller känsla af personlig sorg.

När det enskilda skriftermålet var öfver och hon, ohörd af Guy, växlade några ord med pastor Morris, sade han till henne som ur ett öfverfullt hjärta:

»Man längtar att ödmjuka sig inför honom. Hvad man blygs öfver att höra en så djup ånger vid en sådan syndabekännelse!»

Stunden kom, då Philips närvaro påkallades. Amabel hade inkallat Anne och pastorns bror, och så gick hon för att hämta sin kusin. Han satt där hon hade lämnat honom i yttre rummet med armarna på bordet och ansiktet gömdt i dem; hela hans varelse var förkrossad, nedböjd, öfverväldigad af själfförebråelser.

»Vi äro i ordning. Kom, Philip.

»Jag kan inte; jag är inte värdig», sade han utan att se upp.

»Nu hyser du ju intet agg till honom», sade hon mildt.

Han ryste i stället för att svara.

»Och om du ångrar dig, är du mera värdig nu än någonsin förr — — Vill du inte komma? Skulle du vilja göra honom ledsen nu?»

»Du tar det på dig, då», sade Philip nästan med skärpa och lyfte upp sitt härjade ansikte.

Hon drog sig icke undan utan svarade: