Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/460

Den här sidan har korrekturlästs
456
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

som en dröm, hvilken hon efteråt knappt kunde påminna sig, tills natten inbröt och hon för första gången tilläts vaka hos sin man.

Han hade en stund sofvit lugnt, då hon måste väcka honom för att enligt läkarens föreskrift ge honom litet vin. Han log mot henne och sade:

»Är ingen här mer än du?»

»Ingen.»

»Min egen älskade hustru — min Verena, som du alltid har varit. Vi ha varit mycket lyckliga med hvarandra.»

»Det ha vi», sade hon, och ett drag af smärta syntes i hennes ansikte vid tanken på deras ogrumlade lycka.

»Det blir inte så långt, tills vi mötas igen.»

»Kanske bara några månader», sade Amabel med kväfd röst. »Som det gick med din mor — — —.»

»Nej, Amy, det skall du inte önska. Du vill väl inte, att det skulle bli moderlöst?»

»Du beder — —.» Hon kunde inte säga mer och kämpade med rörelsen.

»Ja», sade han, »jag lämnar dig åt det och åt mamma för att få tröst. Och Charlie sedan — nu skall jag inte längre taga dig ifrån honom. Jag lånade dig bara en liten tid», sade han leende. »Om en liten tid mötas vi igen. Månader och år förefalla nu så lika. Det gör mig ondt att förorsaka dig så mycken sorg, min Amy, men allt är ju som det bör vara, och vi ha varit mycket lyckliga.»

Amy lyssnade med blicken stadigt fäst på honom, ur stånd att undertrycka sin rörelse utom genom att tiga. Efter en liten stund började han på nytt med hälsningar och tacksägelser till alla för deras kärlek och godhet mot honom och slutade med att säga: »Jag